1. |
Själafiende
09:20
|
|||
Den store själafienden närmar sig
bödel och baneman
till allt
Och öppnar sitt vidriga gap
en bottenlös brunn
för att sluka allting
Den store olycksbringaren
annalkas, ansiktslös
och öppnar sina vedervärdiga käftar
för att med omättlig lust
gnaga till tidens slut
Tagen Eder i akt
Ty Ofrälsaren kommer i människohamn
döljer sin sanna skepnad: ett hån
Ingen tröstan finnes
Vem kan väl sig däremot värja
Vi vissnar vid dess sida
som bladen på ett träd i torka
Den store vandiktarens evangelium
Skenskaldens förföriska sång
en nidvisa blott
Den som af Herrans ward
sitt leverne får,
håller til godo
med torftighetens bröd och vatten;
den skal ock Paradisets alla belöningar njuta.
Men den som sig smaka låter,
utaf Frästarens bord, det i öferflöd dignande,
den skal snart se; kjöttet är härsket;
brödet maskätet; vinet skal göra törsten
än digrare; honungen skal stinga
som tusende bin
Ingen tröstan finnes
Vem kan väl sig däremot värja
Vi vissnar vid dess sida
som bladen på ett träd i torka
Den store själafienden närmar sig,
bödel och baneman
till allt
och öppnar sitt vidriga gap,
en bottenlös brunn,
för att sluka allting
Den store olycksbringaren
annalkas, ansiktslös
Till tonerna av flugors stråkar
och lungsotskör
är Han kommen
Vändom vi dädan våra blickar
i avsky
för att icke ledas in
i fördärv
|
||||
2. |
De Fallfärdigas Vallfärd
04:42
|
|||
Deras ryckningar
av förtvivlad extas
och extatisk förtvivlan
Hördes deras skratt
som skakade ben och tand
Helga sot
Heliga bot
Helga sot
Denna vedergällning
för edert hor
Eller ock belöningen
för ett liv
av umbäranden och mödor
är denna andens smitta
Våra ryckningar
av förtvivlad extas
och extatisk förtvivlan
visste ingen ände
Vanvett!
Giv oss taktart
ty vi önskar dansa
Oväsen!
Giv oss tonart
ty vi önskar sjunga
Hör mig, broder
Jag ska tända en sol
för en värld i mörker
Se mig, syster
Du svänger din kjol så fint
där du skälver
Och det smittar som ett leende
Leende, medan lemmar vrids ur led
|
||||
3. |
||||
Rötan växer rakt ur jorden här
Dess rötter når djupt
Nariga fingrar som har tagit grepp
Här ska du slita
i ditt anletes svett
och gå med ryggen böjd
i en förvriden bugning
kuvad
Tills jorden tar dig tillbaka
Öppna gravar
gapar ännu tomma
Deras hunger är omättlig
Kan våra förmultnade lik
göda denna sandöken?
Detta utarmade kalhygge till land
“Ängsligt såg de
Hur deras magra utsäde
Tvinade i åkrarnas
Sönderspruckna grå jord”
Här ska du slita
i ditt anletes svett
och gå med ryggen böjd
i en förvriden bugning
kuvad
Och i strävan
ligger ett hopp
om en ny dag
Men hoppet dör i barnsäng
och allting tynar bort
när skörden inte ger oss
vårt bröd
Åh Herre Gud i Himmlen
har du övergivit oss
att yrka en jord
som är död
Ska grönskan aldrig mer
lova ditt namn
utan kvävas innan
den tagit ton?
Åh, hör du inte vargen
som krafsar på vår dörr
en hunger utan pardon?
|
||||
4. |
Bönhörelse
08:28
|
|||
Djuret har fått vittring
och reser borst
blottar sina tänder
i skärrat grin
Här ska blod utgjutas
I djurets öga
finnes varken illvilja
eller välvilja
Ett vansinnets skall
En klagan i spott och fradga
och otyglat hat
I trombskrud går hon klädd
mot det som vill vånda
Våndan väser tillbaka
Illviljan visar också sitt grin
Insikten kommer som en skenande skimmel
Alla stjärnor i himlen är döda
De skar sig på skärvorna av deras himmel
Alla stjärnor i himlen äro döda
Våndan väser tillbaka
Illviljan visar också sitt grin
Himlavalvet rämnar
Skalv efter skalv efter skalv
I det flackande skenet
av brinnande broar
ska du skållas av skammens skuggor
Men din smuts kan ingen eld rena
Våndan väser tillbaka
Illviljan visar också sitt grin
Himlavalvet rämnar
Skalv efter skalv efter skalv efter skalv
Ingen bön innerlig nog
Ingen klagan uppgiven nog
Ingen förbannelse giftig nog
Varenda nålstick återgäldas tusenfalt
Samvetets helvete vet inga gränser
Köttkvarnens gnisslande tänder
kallar mitt namn
Och vem fan är väl jag att säga emot?
Jag låter mig hejdlöst falla
ner i avgrunden
Deras ögon ersätts
med glödande kol
Och det pysande ljudet
av bränt kött
är musik värdig gudarna
Köttkvarnens gnisslande tänder
kallar mitt namn
Och vem fan är väl jag att säga emot?
Jag låter mig hejdlöst falla
ner i avgrunden
Förstör mig
Lem för lem
Bit för bit
Till intet
Intet
|
||||
5. |
Skänklåt till Solen
11:07
|
|||
Obesegrat,
stirrar ett tomt öga
på skapelsen
Orubbligt i sin likgiltighet
Obevekligt,
betraktar det
ifrån sitt säte
Med högfärdig blick
och strålande gift
Saliga äro de
Som i dess skugga få vandra
Som få svalka sig
i dess kyla
Förfasen Eder, I
Som dess barm ären förvägrade
I finnen ingen hamn
i dess ohyggliga vagga
Sol!
Låt mig besjunga
dina livgivande strålar
Sol!
Ditt förskräckliga anlete
kan ingen se och leva
Bränd, blind,
blev jag ock utav dess sken
Den vrede Fan känner jag väl
Han hånler åt mina brutna ben
Obesegrat,
stirrar ett tomt öga
på skapelsen
Obevekligt,
betraktar det
ifrån sitt säte
Sol!
Hur dina barn badade sig
i ditt ljus!
Hur de skrattade!
Hur de skrek av välbehag!
Hur de våndades av njutning
i evigheters evighet!
Hur dina fiender
ylade av fasa!
Sol!
Låt mig besjunga
dina livgivande strålar
Sol!
Ditt förskräckliga anlete
kan ingen se och leva
En tom lovsång
till alltings slutskede
Ett sista, perfekt ackord
Och världen dränks
i ett skoningslöst, aldrig sinande ljus
|
Streaming and Download help
If you like Botgörelsen, you may also like:
Bandcamp Daily your guide to the world of Bandcamp